jensanjen

Nu kanske jag trampar  någon på tårna men behöver skriva av mig, och det är även därför jag har denna. Få skriva  av mig och kanske få någons synpunkt. 

Det är trots allt därav jag har en blogg,  skriva av mig och ventilera. Jag är dålig på att uttrycka mina känslor, det jag innerst inne känner till människor.

 

Ensamhet  har jag känt många gånger i mitt liv av olika anledningar. Ung, tonåring, 20 års kris, utomlands och i samboskap. Men att nu uppleva det i vuxen ålder (jösses jag är vuxen har jag insett i dagarna ) där jag har familj omkring mig är nytt. 

Att behöva fråga jämnt om att ses och umgås  och de ej kan svider. Att vara ensam om det som sker i mitt liv känns tufft. Jag är ensam 3/4 helger och jag börjar fundera på om jag är konstig. Beter jag mig dumt? Är jag jobbig? Gnällig? Tråkig? Känns som  jag inte har någon, någon som vill vara med mig för den jag är. 

Känner mig enormt ensam! Firade en av de största  ögonblicken  och händelser i mitt liv som betyder enormt för mig  och min son i fredags, helt ensam! Fine, 40+ likes på facebook men va fan, ingen kom eller erbjöd sig komma  och vara med oss. 

Tänker då tillbaka till min 35 års  firande. Av alla jag bjöd in kom min bror med familj, hälften svara inte ens. Inte ens resten av min familj! Är jag så hemsk att umgås med? Kände mig både måttligt dum inför bror med familj samt inför mig själv faktiskt. Köpt dekorationer,  klätt ut oss och köpt mat, 2 vuxna och 2 barn kommer..... känslan där kan jag inte ens beskriva. 

Att känna sig utanför är jobbigt, känslan jag hade som tonåring  är tillbaka. ... ingen tycker om mig...... 

Jag har ingen i min närhet jag kan lita på till 100%, jag känner mig utanför.  

Den nära vän jag haft har "hittat"men ny vän som är i hennes situation och de binder samman som ler och halm och gör saker ihop med barnen hela tiden. Jag kommer  på sidan som 5e  hjulet med min son . Än så länge förutom 1 gång har sonen påverkats då deras grabbar  gadda ihop sig mot han.  Kan säga dock att  varken  jag eller ena mamman godkände detta. Men känner mig väldigt utanför från dom och de frågar inte mig längre  om att vara med på samma vis. Jag är liksom  ""ett nödvändigt  ont" och jag lider då sonen älskar dom och deras barn. Sonens bästis har fått en ny bästis :( att se sonen utanför gör så ont i mig, fast han förstår det inte  än som tur är!

Tänker tanken och tittar  på möjligheten att flytta  men nu med sonen är det inte bara att flytta liksom, måste ha säkra inkomster och allt. 

 

Men tänker,  vad är det med mig som gör att ingen vill va med mig? Att ingen frågar om jag vill med/jag och sonen vara med? Är jag så knäpp/dum/jobbig? 

 

Jag känner mig otroligt ensam helt enkelt och vill inte och hoppas min son aldrig för uppleva och inse att vi är otroligt ensamma.....