jensanjen

Happ då börjar vi här igen. Har så mycket negativa tankar senaste 2 veckorna.
Inget känns riktigt bra, det händer inget i mitt liv. Samma sak varje dag.
Till jobbet och hem, helgerna det vanliga med alla måsten man inte hinner under veckan och trycka in fika med folk.
Känns som jag inte umgås med min son tillräckligt, under veckorna ses vi drygt 1- 1 1/2 timme per dag :( därför han krånglar med lämningen på dagis sedan vi hade semester kanske ? Blev van att vara med mig igen hela dagarna....

Känns som jag inte har något roligt och något händer, samma sak jämnt! Kan inte göra något annorlunda, är så bunden jämnt. Jag vet, det borde jag förstått innan, och missförstå mig inte, jag ångrar inte min son!!! Jag älskar han över allt annat och skulle offra allt för att han ska må bra och trivas!!
Men jag då?? Är det så här det ska vara? Är jag självisk? Dum???
Sist jag var ensam och gjorde något kul var i somras, en kväll med middag på stan. Sen upp igen med sonen på morgonen....
Tänker jag fel? Är det mig det är fel på???
Ja jag vet inte, känner mig som en värdelös mor som vill och behöver egentid.....
Usch, ibland vet jag inte vad jag ska göra!!

Sen är saken med fadern inte klar heller. Han bråkar och ställer till det, kan inte slappna av förrän det är klart. Fast samtidigt vet jag inte om jag vill ha det klart, tänk om det då blir krav om det ena och andra och han försöker med massa saker???
Min största rädsla i livet är försök att ta min son ifrån mig..... Den tanken slår mig ofta! Livrädd att släppa han ur min blick när vi är ute bland folk!

Hmmm som ni märker, en hel del i huvudet.....
Någon med bra lösning där ute?